Det är snart 160 år sedan bilan föll för sista gången på avrättningsplatsen vid galgstenen i Jordbro. Den siste som avrättades där var den 26-åriga drängen Gustav Pettersson från Mörkö, som en sommarkväll år 1853 slog ihjäl sin husbonde, vice notarien Hugo Jaedrén.
Det har funnits många skrönor kring mordet, berättar Bo och Anita Stjernström, som år 2002 kom ut med en essäbok om händelserna.
– Det här är en historia där verkligheten nästan överträffar dikten, säger Anita Stjernström.
Vi sitter i tingshuset i Västerhaninge, i samma sal på övervåningen där de mordanklagade ställdes inför skranket.
De tre misstänkta gärningsmännen – drängarna Gustav Pettersson och Anders Carlsson samt torparen Magnus Ersson – förhördes stående i rätten – på samma sida där åhörarna satt på sina bänkar. Domaren och de sex nämndemännen satt på andra sidan skranket, vid det stora läderklädda bordet. Allt finns kvar – domarstolen, bordet, skranket, åhörarbänkarna och de tunga handfängsel och fotbojor som fångarna hade på sig.
Men varför hanmade Gustav, Anders och Magnus där? Vad var det som hände den där sommarnatten 1853? Bo och Anita Stjernström har bland annat läst i domböckerna 1853-1855.
– Det var egentligen tillfälligheter som gjorde att Gustav överhuvudtaget blev inblandad, säger Bo.
Vice notarien Jaedrén, arrendator på gården Näringsberg någon mil från Västerhaninge kyrka, var känd i trakten som en grym och hård husbonde. Hos honom fick drängen Gustav anställning.
Jaedrén hade gjort sig ovän med många i trakten. En var hans torpare Magnus Ersson, född på Muskö 1805, som öppet hade deklarerat att han hade lust att slå ihjäl Jadrén. Gustav hade själv fått smaka piskan och var uppretad över husbondens sätt att handskas med sina underlydande.
Magnus smidde planer. Han tänkte överfalla Jaedrén när han kom tillbaka efter ett av sina söndagsbesök i Stockholm och bad Gustav, som bodde på Näringsberg, att komma med bud om när Jaedrén hade gett sig iväg. Ett första försök misslyckades, men en vecka senare försökte Magnus igen.
Det var då Gustav kom in i bilden. På morgonen den 31 juli 1853 passerade han Magnus stuga. Egentligen skulle han ha gått åt andra hållet för att söka nytt jobb hos en annan arbetsgivare, men Jaedrén hade hållit inne med betyget, så Gustav kunde inte gå dit. Nu var han arg.
Han lovade Magnus att hjälpa till att ge häradshövdingen en omgång. De två skulle spärra grinden till Näringsberg och förklä sig för att inte bli igenkända.
Men Magnus upptäcktes av sin piga när han provade sin förklädnad. Han övertalade då Gustav att i stället ta med sig Magnus dräng Anders för att utföra dådet. Så blev det.
När Jaedréns vagn stannade vid Näringsbergs grindar samma natt sprang Gustav och Anders fram. Jaedrén fick flera slag mot huvudet, medan kusken sprang mot gården.
När hjälpen kom fann man vagnen i diket, och Jaedrén död. I Västerhaninge församlings dödbok har prästen skrivit i kolumnen för dödsorsak: ”Försåtligen mördad”.
Efter en första brottsplatsundersökning lät den listiga kronolänsmannen Norman ett antal drängar, bland annat Gustav och Anders, komma och hjälpa till att forsla kroppen till Näringsberg. Anledningen var att han ville se deras reaktioner.
Gustav erkände i förhör på Näringsberg samma natt att han hade utdelat det första slaget. Samma dygn greps även Magnus, berättar Bo Stjernström.
Den 1 augusti 1853 häktades de tre och sattes i förvar i Länsfängelset vid nuvarande Norra Bantorget i Stockholm. Men rättegången hölls i Västerhaninge.
– Till varje ting kördes de med vagn hit till tingshuset, berättar Anita Stjernström.
I januari 1854 dömdes de alla tre till döden av häradsrätten – Magnus för att ha planerat dådet och övertalat de andra två att utföra det, Gustav för själva dödandet och Anders för delaktighet.
Svea hovrätt fastställde domen i april samma år, men de dödsdömda överklagade till Högsta domstolen. Efter ett års väntan på benådan stod det klart att det bara var Gustavs dödsstraff som skulle verkställas.
Magnus arbetade dock ihjäl sig under sin strafftid på Varbergs fästning, och dog 55 år gammal. Den som klarade sig bäst var Anders, som efter fem år på Långholmen kunde kliva ut i friheten igen år 1860 och fick arbete i Västerhaninge.
Gustavs sista dag i livet blev 21 mars 1855. Avrättningen var en stor händelse i bygden. Man hade samlat ihop utvalda män från häradets alla gårdar och ställen, för att de skulle föra vidare vad som händer med en mördare, berättar Bo Stjernström.
– Tänk om Gustav hade gått åt andra hållet och sökt jobb i stället, den där sommardagen. Då hade han kanske aldrig blivit indragen i det här, säger han.
Åskådarna stod utanför den ring av 150 män med spetsiga störar som omgav avrättningsplatsen. Där väntade bödeln med sin bila på Gustav. När huvudet hade skilts från kroppen lades liket i en grop på platsen. Ingen vet i dag var Gustavs kvarlevor hamnade.