Den 24 november var det exakt 70 år sedan Gotlandsfärjan Hansa försvann i djupet. Bara två personer av 86 kunde räddas efter katastrofen.
Klockan 23.30 den 23 november 1944 kastade Hansa loss i Nynäshamn och begav sig mot Visby. Klockan 02.30 mötte kapten Martin Klintberg och hans besättning rederikollegorna i fartyget Drotten – nattbåten i motsatt riktning.
I Visby hamn började förberedelserna för Hansas ankomst 07.30 redan vid sextiden på morgonen.
Men Hansa skulle aldrig komma fram. Först trodde man att fartyget hade blivit strömlöst och låg och drev ute på havet. Klockan 10.45 anropades minsveparna Landsort och Arholma som övade utanför Fårösund, för att söka efter passagerarfartyget. Även Bromma flygplats kontaktades och trafikflyget som var på väg till Visby ombads flyga lågt längs den kurs som Hansa skulle ta på sin väg mot Gotland.
Det var passagerarflygets pilot som först upptäckte vrakdelar och en livräddningsflotte med människor. Via flygledartornet i Visby skickades minsveparna dit.
Det stod klart att en katastrof hade inträffat.
Historien om Hansas tragiska öde – som räknas som den mest dramatiska händelsen som drabbade Sverige under andra världskriget – finns nu berättad i en ny bok, skriven av Staffan Berglind.
Han har sedan sekretesslagstiftningen ändrades på 1990-talet gått igenom mängder av tidigare hemligstämplat material, bland annat från den utredning som gjordes om Hansakatastrofen 1945.
Dokument som bevisar att den svenska regeringen visste betydligt mer än vad som kommunicerades utåt, finns i boken.
– UD berordrade transporter av tyskt militärgods på gotlandsbåtarna, berättar Staffan Berglind.
Det här var mitt under brinnande krig. Misstankarna om att det transporterades tyskt gods över Östersjön sågs förstås inte med blida ögon av den ryska sidan. Och det var det som den 24 november 1944 blev Hansas undergång. I efterhand har befälhavaren på den sovjetiska ubåt som torpederade Hansa själv rapporterat om händelsen.
– Ingen riskbedömning gjordes från svenskt håll, trots att man visste att det fanns ryska ubåtar i området, konstaterar Staffan Berglind.
Vad som också har framkommit i hans efterforskningar är att ryska ubåtar redan tidigare under hösten 1944 hade försökt torpedera just Hansa.
– Tretton dagar innan Hansa sänktes, den 11 november, försökte en ubåt torpedera henne när hon var på väg åt andra hållet, mot Nynäshamn. Den gången blev det bom.
Men klockan 05:57 den 24 november hände det som inte fick hända. Klockslaget vet man eftersom en klocka från radiohytten hittades efter katastrofen. Den tekniska undersökningen slog fast att visarna hade stannat när uret vattenfylldes. Tiden var 05:57.
Minsveparen Landsort kunde förmiddagen efter katastrofen plocka upp de enda två överlevande – passageraren Arne Mohlin och Hansas biträdande andrestyrman Arne Thuresson.
De var nedkylda och skadade och kunde berätta om en explosion.
– Arne Thuresson låg och sov i radiohytten när den genom sprängkraften från torpeden slets loss från fartygsdäcket och slungades ett femtiotal meter ut i havet. Det var ett under att han överlevde, säger Staffan Berglind.
– En bit av den vägg där klockan satt, flöt en tid efter katastrofen i land vid Möja.
Hansas förlisning skapade förstås stor sorg på Gotland, i Nynäshamn och på annat håll. Tidningen Gotlands Allehanda fylldes de kommande veckorna av dödsannonser. Den yngsta passageraren var en flicka på 6 år.
– Gotlänningarna påverkades väldigt mycket av det här. Folk på Gotland tyckte också om själva fartyget Hansa. Det var rederiets första vita fartyg, till och med ankaret var vitmålat, och många tyckte att hon var vacker både till färg och form, berättar Staffan Berglind.
I Nynäshamn väckte förstås katastrofen många känslor, även om inga nynäshamnare fanns med bland de omkomna. Fartygsbesättningen var välkänd och männen var omtyckta arbetskamrater i hamnen.
NP skriver den 28 november om förlisningen under rubriken ”Gotlandsbåtarna gå nu endast i dagtrafik – stark förstämning i samhället efter Hansatragedin. Några saknas ännu på listan över de döda”.
Det första praktiska konsekvensen av det inträffade var att ”Drotten” som skulle gå från Visby till Nynäshamn på kvällen den 24 november avgick först på lördagsförmiddagen. Då eskorterades hon av en hjälpkryssare, en jagare och en minsvepare.
Livet i hamnen beskrivs talande i NP 28/11: ”Inga rop, inga samtal, ingen livlig brådska som är det normala när en Gotlandsbåt har lagt till.”
I NP den 1 december finns en text av författaren Moa Martinson, som när katastrofen inträffade befann sig i Sundsvall men ändå ville skicka en text. Den finns i sin helhet här intill.
I Visby var stämningen ännu mer förtvivlad dagarna närmast katastrofen. När det stod klart att Hansa saknades gick många anhöriga till hamnen för att få besked. Det dröjde dock innan de fick några, och man kan bara ana hur det måste ha känts.
En som har händelserna klart bevarade i minnet är 86-åriga Margareta Nordberg i Visby. Hon och hennes man Bertil hade köpt biljetter för att åka med Hansa från Nynäshamn den där natten, men ångrade sig och tog flyget i stället.
– Vi hade gift oss några dagar innan, den 18 november 1944. Jag var bara 16 år och vi hade skrivit till kungs och fått lov att gifta oss, trots att skälet inte var att jag var gravid. Det var bara stor kärlek! berättar hon.
De unga nygifta var nu på bröllopsresa i Stockholm. De flög upp till Stockholm och skulle sedan ta båten hem den 23:e.
Men ödet ville annorlunda. Dåligt väder gjorde att de ändrade sina tidigare planer på att gå och dansa.
– Det var Bertil som sa: ”Nej, vi flyger hem i stället”.
Bertil och Margareta befann sig därför redan hemma i sin lägenhet i Visby när det blev känt på förmiddagen den 24 november att Hansa saknades. Det blev några oroliga timmar för deras anhöriga.
– De trodde ju att vi var ombord. Till slut kom Bertils bror och knackade på hemma hos oss. Vi gick ner till hamnen kommer jag ihåg. Det fanns också ett annat brudpar på fartyget. Den här händelsen berörde hela Gotland.
Margareta Nordberg berättar att hon ofta går till domkyrkan och stannar till vid den minnesplatta som är uppsatt till minne av de 84 personer som miste livet i katastrofen.
– Det är ett under att vi klarade oss. Jag tänker på det ibland. Varken våra tre barn eller våra barnbarn hade funnits om vi hade varit med ombord och inte klarat oss. När man tänker så känner man en otrolig tacksamhet.
Inför 70-årsminnet kommer förstås minnena tillbaka, men känslorna har också blivit påtagliga av en annan orsak, berättar hon.
– Det är oroligt i världen. Nu har försvaret jagat främmande undervattensfarkoster i skärgården igen, och det är klart att det väcker känslor hos oss gotlänningar.