Lammandet är precis över på Malin Virhages och Kristoffer Adolfssons gård i Berga, Sorunda. Den 31 mars föddes det sista lammet och nu går 30 tackor och 60 små lamm ute i solskenet och betar.
Men varje år skadas något eller några lamm efter att ha ätit skräp som kastats av människor, eller hamnat i naturen på annat sätt.
– Hagarna nära vägen är värst, berättar Malin och pekar mot 225:an. I år har hon bland annat hittat plastpåsar, burkar, glas och en tröja i hagen vid vägen.
– Jag tror inte att folk tänker så mycket på att skräpet faktiskt kan orsaka skador.
Varje vår när lammen kommer är hon orolig.
– De här små, de plockar i sig lite allt möjligt. De är som små barn – undersöker saker med munnen. Det är lika nervigt varje år när lammen släpps ut, säger hon.
Hon klappar ett lamm på ryggen och fångar upp en plastbit som har blåst in i hagen. Skräp som aluminiumbitar från burkar kan trasa sönder djurens organ inifrån, berättar hon.
– Det är alltid tråkigt att behöva skjuta ett lamm eller en tacka i hagen. Det är otroligt plågsamt för dem att ha ätit skräpet, men det är också smärtsamt för de tackor som blir av med sina ungar och för oss som behöver avliva dem.
Dessutom är det en ekonomisk förlust. Inom lantbruket är skräpet ett allvarligt problem. När tomburkar slängs på vallarna hamnar de så småningom i djurens vinterfoder som små aluminiumbitar. Bitarna kan skada kor, får och andra djur som äter fodret.
– Det tänker nog inte folk på, att gräs faktiskt är mat. De där vallarna, de odlas inte för att det är fint, utan för att djuren ska äta gräset.
Att få avliva en mjölkko är en stor förlust för en lantbrukare, berättar Malin, som själv jobbar som djurskötare på en gård med nästan 500 kor.
– Om man misstänker att en ko har fått i sig metall kan man låta kon svälja en magnet för att fånga upp metallen, berättar hon.
Det gör man för att metallen inte ska föras vidare i kroppen och göra mer skada. Men djuret får leva med magneten i magen resten av livet.
Även för Malin och Kristoffer – som har lammuppfödningen vid sidan av sina ordinarie jobb – är den ekonomiska förlusten märkbar.
Men främst är det djurens lidande de tänker på. Och det är inte bara betesdjur som skadas av skräp. En av familjens vallhundar, bordercollien Nell, fick tidigare en glasbit i tassen och kunde inte jobba.