– Planering ger ofta trista miljöer, säger Ingrid Reppen.
Hon är arkitekt, tidigare lektor i stadsbyggnad på Kungliga tekniska högskolan i Stockholm, där hon fortfarande är gästlärare. Hon fördjupar sitt påstående om misslyckad planering med att förklara att folk inte trivs, eller förhindras att förverklige sina drömmar. Husen är fula eller enformiga och själva bostäderna är stereotypt skapade för hur samhället har tänkt ut hur vi ska leva.
– Sovrummet där, barnens rum på rad och sen köket och så vidare.
För att förtydliga ritar Ingrid Reppen en by från innan skiftesreformerna för hundratals år sedan. En klump hus i mitten, och åkerlappar i strängar ut från husen. Sedan spreds gårdarna, ägorna hamnade runt gården och människorna längre ifrån varandra. För att ta ett modernt exempel på icke toppstyrd stadsplanering tar hon New York i USA. Hon ritar igen, den här gången fyrkanter som skärs av med spikraka gator i rutmönster.
– Visst, säger hon. Gatorna ligger här raka och välplanerade, en nödvändighet även för att dra vatten, el och avlopp. Men kvarteren …
Hon är tillbaka till papperet och visar med litet kluddande.
– Husen i kvarteren får se ut som ägaren till dem vill. Det finns ingen myndighet som har talat om hur husen i kvarteren ska se ut.
Och det är nu Ingrid Reppen konstaterar att Christopher MacDermott, ”en utlänning som kommer hit, köper en gård, bygger sin egen verksamhet och skapar en by på sina marker”, gör något unikt. Hon poängterar att det inte finns någon mångfald i boendet i storstadsregioner. Då menar hon inte människor från olika länder med olika trosuppfattningar.
– Människor har olika önskemål och ändå förväntas vi alla vilja bo i likadana hus i nästan likadana stadsdelar, i likadana lägenheter. Oavsett vad vi gör på fritiden, vad vi jobbar med, vilka vi vill umgås med.
Hon understryker att de stadsmiljöer vi upplever som levande, och som dem vi vill bo i, oftast har kommit till utanför den moderna stadsplaneringens ramar. Ingrid Reppen säger att även om boendet i dag har blivit viktigt för vår identitet är den mer kopplad till social status än till vad vi verkligen skulle uppskatta i livet.
– En sådan by som byggs på Runsten blir något nytt, där hästintresset är det som förenar men alla som bor där kan ha vitt skilda bakgrunder och yrken. Det kan bli mångfald i boendet.
Hennes förhoppning är att fler aktiviteter kopplas till byn.