Jag har själv, och flera vänner med mig, varit i en sådan situation där man har varit tillsammans med någon. Någon som har varit ens ”allt”. Någon man inte har ”kunnat leva utan”. Men allt håller inte för alltid.
Det är inte ovanligt att man växer ifrån varandra. Hur mycket man än älskar den här personen, och hur trygg man än är i den andras armar, så känner man inte längre samma sak när man tittar in i den andres ögon. Man känner inte lyckoruset i kroppen och man känner sig inte upp över öronen kär. Och det är helt okej.
Det är många som pratar om hur jobbigt det är att bli dumpad. Många gräver ner sig djupt och vägrar att ta sig ut för ”han var ju mitt allt”. Eller ”jag kan inte leva utan henne”.
Men jo, du lever! Du levde innan och du kommer fortsätta att leva. Han/hon var visst inte ditt allt. Jag har själv blivit dumpad av någon jag älskade, någon som hade blivit en del av mig. Någon som jag inte trodde att jag kunde leva utan. Men jag lever i dag och jag mår hur bra som helst. Tiden läker alla sår, brukar man säga.
Det är jobbigt att bli lämnad. Men den jobbigaste biten är nog att lämna. Att vara den som tar steget när man vet att man sårar någon. Att se den man fortfarande bryr sig om gråta och be om att det inte ska ta slut och sen fortsätta att stå fast vid sitt beslut. Det är jobbigt.
Jag vill aldrig mer behöva se någon jag älskar gråta. Och jag vill aldrig mer behöva vara den som går när någon ber mig stanna. Men ibland måste man det. Man kan inte vara med någon för att den vill det, utan det handlar om vad man själv vill och vad som får en att må bra.
Jag tror inte att det är bra att gräva ner sig i ett förhållande som är på väg att ta slut. Var stark och gå vidare i stället. Varför jaga något som inte längre finns?
”Slösa” inte din tid på något som är halvbra när du vet att du kan få något som är helbra. Du förtjänar någon som får dig att känna dig som den viktigaste och vackraste personen i hela världen.
Är det inte så? Gå vidare! Intala dig inte att du inte kan leva utan någon. För det kan du.