I dag ser den kuperade skogen väster om Segersängs station ödslig ut, som om området knappast har blivit upptäckt. Endast Sörmlandsleden och några djurstigar slingrar sig genom terrängen.
Men skenet bedrar. Det har arkeologen Roger Wikell bevisat tillsammans med sin kollega Mattias Pettersson. Inför Småas exploatering av området har denna arkeologduo utforskat markerna och påträffat en riklig mängd hittills oupptäckta fornfynd, varav de äldsta härstammar från tidig stenålder.
– Vi hittade 55 stenålderslokaler, berättar Roger Wikell.
Den stora mängden fynd förvånade till och med arkeologerna själva.
Roger Wikell pekar på sluttningarna i skogen.
– Här har vi en strandlinje, där går en annan. Och där har det runnit en bäck, beskriver han med van blick.
Där andra ser tät skog, ser hans arkeologögon landskapet som den skärgård och havsmiljö som Södertörn och hela Sörmland var på stenåldern. De första människorna som rörde sig här för 9 000-10 000 år sedan var specialjägare och fiskare.
Men i takt med landhöjningen växte sig kobben och skären större, och tusen år senare bodde människor i dessa trakter året runt, berättar Roger Wikell.
– Man bodde i stora familjegrupper som rörde sig och slog läger på många ställen i skärgården. Man jagade säl och fiskade, säger han.
Vid stränderna byggde dessa tidiga skärgårdsbor båtar, tog hand om sina fiskeredskap, tog reda på fångsterna och beredde sälskinn.
– På ett ställe hittade vi så många rester av grönsten att man kan säga att där har funnits en yxverkstad, säger Roger Wikell.
Av grönsten tillverkade man på stenåldern yxblad. Tack vare fynd från exempelvis Danmark vet man att människorna redan mycket tidigt visste hur olika träslag kan nyttjas i tillverkningen av yxskaft och andra föremål. Vissa trädslag gynnades medvetet i landskapet. Av hassel tillverkade man till exempel fiskeredskap.
I många sluttningar i Segersäng döljer jorden flisor av kvarts. Av det gjorde man knivar och skrapor.
De flesta arkeologiska fynden i Segersäng ligger mellan 70 och 40 meter över dagens havsyta. De täcker en cirka 2 000-2 500 år lång period, då bosättningarna ”följde” den vikande stranden, i takt med att landhöjningen blottlade allt mer mark.
– Segersäng är som ett modellområde för stenåldern, där fyndlokalerna ligger trappvis i kronologisk ordning i terrängen, konstaterar Roger Wikell.
De äldsta finns högst upp och ju längre man går i terrängen desto yngre är boplatserna. De högst belägna fynden ligger på 65-70 meters höjd över nuvarande havsyta och är cirka 9 500 år gamla. De yngsta stenålderslokalerna ligger på 40 meters nivå över havet. De är rester från lägerplatser och andra mänskliga verksamheter som har drygt 6 000 år på nacken.
Människorna har bott och verkat i Segersäng och på Södertörn i över 9 000 år. De arkeologiska spåren ändrar bara karaktär under årtusendens lopp, konstaterar Roger Wikell.
– På stenåldern var det här ett centralt område i skärgården, medan utmarkerna fanns då i skärgården kring Muskö. Och från bronsåldern och framåt har de här områdena nyttjats som utmark. Då nyttjades skogen i Segersäng till bete, slotter och kolning.