Nu är det cirka 90 dagar kvar till studenten. Vissa säger att det har gått fort, andra att tiden krupit fram. Alla är nog som jag skoltrötta vid det här laget. Vi kämpar med gymnasiearbete och att avsluta de kurser vi har påbörjat. Nu ska jag inte berätta någon sorglig historia om hur man vissa dagar hellre vill dra täcket över huvudet i stället för att gå till skolan. Utan jag ska ge er en tankeställare, frågor som kanske inte har något riktigt svar.
Är skolan till för alla? Och är gräset verkligen grönare på andra sidan?
Självklart är gymnasiet en jobbig tid, men alla människor i samhället kämpar på något sätt med sitt, och det är en kamp som aldrig tar slut. Det är ett stort ansvar att vara vuxen, det är inte lätt i alla situationer. Dock har man som vuxen fler valmöjligheter än någon i gymnasiet. Vi har inget annat val än att fortsätta med det vi har gett oss in på. Vi måste ta oss igenom skolan för att komma vidare till något annat, något bättre. Vi får inte välja våra lärare och heller inte våra klasskamrater.
Det pratas mycket om att skolan ska vara anpassad för elever med alla slags olikheter, stora som små. Men de olika personligheterna då? Alla människor som börjar på gymnasiet faller inte naturligt in i en grupp bland sina klasskamrater. Vi är och förblir olika. Det inte lätt att vara ensam i skolan, men ibland kan det vara bättre att vara själv än att umgås med någon du inte tycker om eller någon du inte kan samarbeta med. Tyvärr är det många som inte klarar av att vara ensamma. Är skolan en plats där du överlever utan vänner? Utan din grupp av trygghet?
Jag tror inte ett dugg på alla som säger att jag kommer att sakna gymnasiet. De sade samma sak om högstadietiden, att man skulle längta tillbaka. Det sägs att gymnasietiden är den bästa tiden i ditt liv.
Men jag längtar tills dagen då jag springer ut ur skolans dörrar. Och jag kommer gråta, inte för att jag kommer sakna någon eller något, utan glädjetårar för att det äntligen är över. Oavsett om gräset är grönare på andra sidan eller inte.