Röken från kolmilan på Noors täppa svävar i grå slingor i den friska luften på Gålö. Där har Gålö gärsars hembygdsförening sedan 2006 vartannat år rest en kolmila för att berätta om en epok, då tusentals män, bönder och torpare, vistades veckovis i skogen där de hade en eller flera kolmilor att ansvara för.
Årets kolmila på Gålö tändes i förra veckan, och den hålls i gång fram till den 7 oktober.
– Det är mellan 500 och 600 grader varmt i milans inre, säger Johan Borg, som tillsammans med andra frivilliga för de nygamla kolarkunskaperna vidare på Gålö.
Milan på Gålö har sina historiska förebilder i skogarna på Södertörn. Spåren efter kolning lever kvar i många ortnamn.
– Milor fanns exempelvis vid Kolbotten i Dalarö och vid Kolartorp i Handen, berättar Åke Borg som är ordförande för Gålö gärdar.
I milan på Gålö rostas ved till grillkol som i dag är träkolets huvudsakliga användningsområde i Sverige.
Kolning och kolmilor var dock förr en förutsättning för Sveriges utveckling som industriland.
Kolning är en urgammal teknik som är känd över hela världen. Men den svenska koltillverningen kom i gång i stor skala först efter det att staten, med Gustav Vasa i täten, bjöd hit tyska och vallonska smeder. Med sig tog de kunskaper om ny milteknik enligt vilken man började bygga stående milor eller resmilor.
Kolet som framställdes i milorna nyttjades som bränsle i det svenska bergsbruket och vid järnhanteringen från 1600-talet och framåt.
Under den perioden blev Sverige känt som ett av Europas främsta exportland för metaller som järn och stål, och de välmående svenska järnbruken slukade sammanlagt fyra-fem miljoner kubikmeter träkol om året.
För detta behövdes tre gånger så stora volymer ved – vilket resulterade i kraftigt utglesade skogar. (Det blev för övrigt upphovet till en ny svensk uppfinning inom värmebranschen. Eftersom Sverige under 1700-talets andra hälft stod inför en begynnande skogs- och bränslebrist utvecklade man på statens initiativ den svenska, energisnåla kakelugnen. Men det är en annan historia.)
Många järnbruk hade kolartorpare eller bönder som var skyldiga att leverera kol till järnbruken. Särskilt i Bergslagen var kolning en viktig inkomstkälla för bönderna.
Milkolning var en omfattande verksamhet som fortsatte ända in på 1940-talet, om än i minskande omfattning.
Nya tekniker började ersätta milkolning från 1800-talets mitt, vilket gjorde att många små svenska järnbruk förlorade i konkurrenskraft och lades ner. Träkolet fick sitt sista uppsving som bränsle i Sverige under andra världskriget då man behövde kol till industrin och till framställning av gengas som drivmedel för bussar och bilar.