Arrangemanget var i ordningssatt av Muskö kulturförening. Programmet för dagen kallades “Inte bara vanvördiga visor” hänsyftande till en vissamling som plåtslagaren, konstnären och visdiktaren Ruben Nilsson utgav år 1935. Det var alltså denne Nilssons liv och diktning som vi – sittande på dansbanan och i intilliggande terräng – genom levnadsbeskrivning, vissång, dikt- och novelluppläsning skulle få ta del av.
Vi var ett drygt 70-tal åhörare som tagit oss till Grytholmens friluftsmuseum och under perfekta väderförhållanden berättade Lars-Åke, som är ordförande i Ruben Nilson-sällskapet, initierat och medryckande om Rubens levnadsbana.
Han föddes i Stockholm 1893 men redan 1901 flyttade familjen till villasamhället Örby (södra Stockholm) där pappan hade köpt tomter och en villa, som fortfarande finns kvar, uppfördes på adressen Stjärnhovsvägen 3.
Skolundervisning fick han dels i Stockholm dels i Örby. Han var en duktig elev. I Örby mötte han sin första kärlek som dock förblev obesvarad. Som yngling hade han på ett ambulerande tivoli upptäckt den sköna flickan Hillevi. Hon, som skötte skjutbanan på ”Turkens” (tivoliägarens) skjutbana hade bruna ögon och han föll pladask. Den händelsen blev stoff i en novell.
Han kom senare att gifta sig med Elsa Söderström från Hagalund. Det var en gitarrspelande öppen, glad kvinna som spelade och sjöng skillingtryck.
Ruben Nilson hade utbildat sig till plåtslagare och med tiden blev han en erkänt duktig yrkesman. Han arbetade hos sin bror Birger. Företaget fick förtroendet att taklägga bland annat Stockholms rådhus och var med på entreprenaden.
1918 etablerade han sig som plåtslagare i Örebro med hjälp av brodern Birger. Sejouren i Närkestaden varade i fem år och Ruben uttalade själv om den tiden att allt var ett misstag. Han var ingen affärsman. Efter återkomsten till Stockholmstrakten bosatte han och hustrun sig i lägenhet i Hagalund och han arbetade återigen hos brodern Birger.
Ruben Nilsson hade en brinnande konstnärssjäl. Han hade kontakt med Olle Olsson i Hagalund och diskuterade måleri med denne.
Ruben hade en antimilitaristisk inställning och hatade det militära, skjutandet. Han fullgjorde i alla fall sin militärtjänst. Ruben kände en djup tillhörighet med det arbetande folket och var en sann demokrat, om än radikal.
Han sjöng aldrig offentligt. Bara i glada vänners lag och han var inte särskilt produktiv som poet. Ruben illustrerade själv sina tre utgåvor Vanvördiga visor, Vår vackra värld och Balladen om Eken.
Det var ett mycket välregisserat och finstämt framförande de två musicerande männen bjöd oss på. Den storslagna omgivningen förstärkte högtidsstunden. Ett stort tack till arrangören.